I grunden är barnskyddssystemet inte bara ett instrument för ingripande i familjers liv – det är en ekonomisk motor, driven av ekonomiska incitament som prioriterar vinst framför barns och föräldrars välbefinnande. Varje barn som tas från sin familj blir inte ett ärende som ska lösas, utan en vara som kan exploateras. Systemet fungerar genom ett kontinuerligt inflöde av statliga bidrag, där varje barn genererar intäkter för de institutioner som tar emot dem och för de professionella som ansvarar för dem. Resultatet är en pervers ekonomisk cykel, där intressena hos dem som är en del av systemet är direkt knutna till antalet barn i vård och hur länge de stannar där.
Vinstdrivna motiv bakom barnavskiljning
För socialarbetare, fosterföräldrar och organisationer som driver vårdinrättningar finns ett direkt ekonomiskt incitament att hålla barn i statlig vård. Socialarbetare – som ofta får lön baserad på antalet ärenden och framgången i deras interventioner – drivs att öka antalet barn under deras ansvar. Ju fler barn i vård, desto högre ersättning för de inblandade. Detta skapar en miljö där barns välbefinnande blir sekundärt i förhållande till målet att maximera ekonomiska resurser.
Varje barn som placeras i fosterhem medför ett inflöde av statliga bidrag – pengar avsedda för vård, medicinska kostnader och utbildning. Ju längre ett barn stannar i vård, desto mer pengar strömmar in i systemet. Dessa medel är ofta kopplade till byråkratiska prestationsmått som belönar fortsatt placering, även om det innebär att barnet hålls onödigt länge från sin familj. Idén att återförena barn med sina familjer – en kärnprincip i barnskyddet – blir sekundär när den står i konflikt med ekonomiska incitament att hålla barn i institutionell vård.
Effekten av detta vinstdrivna motiv är djupgående. Barn som annars skulle kunna återförenas med sina familjer efter en period av stöd och intervention hålls i vård i månader, år eller ännu längre. Systemet avskräcker aktivt återförening genom att skapa hinder som försvårar för familjer att återta vårdnaden. Dessa hinder inkluderar komplexa rättsprocesser, dyra rättegångsavgifter och systemets preferens för fosterplacering framför familjebibehållande, vilket gör återförening inte bara svårt utan ekonomiskt mindre genomförbart för många familjer.
Den ekonomiska exploateringens nätverk
Barnskyddsindustrin begränsar sig inte till statliga bidrag. Den sträcker sig in i den privata sektorn och skapar ett omfattande nätverk av ekonomiska intressen som tjänar på att barn hålls i vård. Fosterhem, vårdinrättningar och andra barnskyddstjänster drivs ofta av privata företag eller individer, där vissa har direkt ekonomiskt intresse av att barn stannar länge i vård. Många av dessa verksamheter drivs av socialarbetare, tidigare socialarbetare eller personer med nära kopplingar till barnskyddssystemet, och de tjänar pengar på att tillhandahålla tjänster till barn som tagits från sina familjer.
Den ekonomiska exploateringen av barn sträcker sig bortom vårdinrättningar. Systemet är fullt av möjligheter till bedrägeri, där olika aktörer blåser upp kostnader, överrapporterar tjänster eller använder tvivelaktiga faktureringsmetoder för att extrahera mer pengar från statliga medel. I vissa fall upprätthåller intressegrupper inom systemet lögnen om barnskydd som täckmantel för en mångmiljardindustri som tjänar på familjers lidande. Dessa grupper bibehåller en fasad av välgörenhet samtidigt som de aktivt deltar i den ekonomiska exploateringen av utsatta barn.
Fosterföräldrar, socialarbetare, psykologer, psykiatriker, jurister och administratörer har alla ekonomiska incitament att hålla systemet igång. Fosterföräldrar får ofta daglig ersättning för varje barn de vårdar, vilket innebär att ju längre ett barn stannar i vård, desto mer tjänar fosterfamiljen. I vissa fall kan vården vara bristfällig, men det ekonomiska incitamentet att fortsätta vårda barnet förblir starkt. Socialarbetare kan få bonusar eller annan ersättning baserat på hur många barn de placerar, hur länge barnen stannar i vård eller hur många ärenden de avslutar. Samtidigt genererar privata företag som tillhandahåller tjänster till systemet – såsom rådgivning, psykiatrisk vård och boende – också vinst, vilket säkerställer att systemet alltid har behov av tjänster.
Barnskyddsindustrin: en mångmiljardföretag
Denna ekonomiska incitamentsstruktur gör barnskyddssystemet inneboende exploaterande. Det som säljs som ett ädelt uppdrag – att skydda barn från skada – visar sig vara en mångmiljardindustri som frodas på den skada det påstår sig förebygga. Siffrorna är häpnadsväckande. I vissa länder får barnskyddssystemet miljarder i statlig finansiering varje år. Dessa pengar kanaliseras genom ett omfattande nätverk av privata och offentliga institutioner, vilket berikar de som kontrollerar systemet samtidigt som familjer och barn lämnas i ett tillstånd av ständig trauma.
Den enorma mängden statliga medel som tilldelas barnskyddsprogram skapar en öppen inbjudan till korruption och bedrägeri. Ju fler barn i vård, desto mer medel är tillgängliga för de personer och organisationer som hanterar systemet. I många fall används dessa medel inte för att hjälpa barn eller förbättra vården; de tas helt enkelt av dem som tjänar på systemets fortsatta existens. Att det finns lite eller ingen tillsyn av dessa ekonomiska praxis gör att korruptionen kan frodas, okontrollerad och ansvarslös.
Avslöjandet av barnskyddets lögner
Kärnan i barnskyddssystemets ekonomiska exploatering är en lögn – som upprätthålls av intressegrupper, socialarbetare och staten själv. Lögnen är enkel: barnskydd handlar om barns välbefinnande. Sanningen är dock att barnskydd handlar om pengar. Det handlar om att upprätthålla ett system som säkerställer flödet av statliga bidrag, vårdtjänsternas fortsatta lönsamhet och makten hos dem som kontrollerar systemet.
Denna ekonomiska verklighet driver mycket av den systemiska dysfunktionen inom barnskyddet. Beslut fattas inte utifrån barnens behov, utan utifrån de ekonomiska incitament som är kopplade till barnens vård. Varje beslut som socialarbetare, vårdgivare och andra aktörer i systemet fattar påverkas av den vinst som kan göras på att hålla barn i vård. Som ett resultat blir barns välbefinnande sekundärt i förhållande till systemets vinstmotiv.
De slutliga offren för denna ekonomiska exploatering är barnen och familjerna vars liv förstörs av systemet. Barnskyddet skyddar inte barn – det exploaterar dem. Barn som tas i vård används som pjäser i ett ekonomiskt spel, fångade i en cykel av beroende och manipulation, medan de som kontrollerar systemet fyller sina fickor. Samtidigt ignoreras barnens verkliga behov – kärlek, stabilitet och känslan av familj – till förmån för vinst.
En uppmaning till ansvar och reform
De ekonomiska incitament som driver barnskyddssystemet måste avslöjas och avskaffas. Det nuvarande systemet, som prioriterar vinst framför välfärd, kan inte tillåtas fortsätta. Det är avgörande att familjer, förespråkare och beslutsfattare kräver transparens, ansvar och reform. Barns välfärd bör inte vara en handelsvara. Istället bör familjer stödjas i att behålla sina barn, och barn bör återföras till sina familjer när det är i deras bästa intresse.
För att bryta exploateringscykeln måste det ske ett grundläggande skifte i hur barnskyddssystemet fungerar. Den ekonomiska struktur som belönar att barn tas från sina hem måste ersättas med en som uppmuntrar familjebibehållande och återförening. Först då kan vi börja bygga ett system som verkligen tjänar barnens och familjernas behov, istället för att använda dem som verktyg för ekonomisk vinning.